Jag känner mig fortfarande helt slut efter dagens utmaning, men tänker i alla fall skriva ner några ord från Cykelvasan 45. Jag delade upp loppet i tre delar, det kändes lättare. De första 15 kilometerna visste jag var tuffa och jag var förberedd på backar (bl a Lundbäcksbackarna och Oxbergsbacken som var en gryyymt brant och lång uppförsbacke, där i stort sett alla utom min man gick upp), men inte trodde jag att det var backar som gick halvvägs upp till himlen. Det läskigaste var dock utför. Fy sjutton vilka nedförsbackar ibland och det var stora stenar, löst grus, gropar och annat hemskt som gjorde att man inte vågade släppa på full fart nedåt.
Då vi äntligen kommit upp till Oxberg (tack!) började man känna igen sig från de gånger jag åkt Tjejvasan, Kortvasan och Stafettvasan - så då gick det lite lättare. Man visste ungefär vad som väntade. De värsta backarna tog också slut efter Oxberg och jag kände mig stundtals riktigt stark, speciellt sista 15 km. Vädret var ju kanonfint, men för varmt tyckte jag. Jag hade kunnat cykla någon mil till innan mål, men det var väldigt svårt att veta hur mycket krafter man skulle ha kvar efter 45 km.
Nu sitter jag med en klump i magen. Jag vill verkligen åka till Stockholm och springa Midnattsloppet, men det finns ingen chans i världen att jag skulle kunna mobilisera krafter att packa och fixa nu, för tåg som går 9.00 i morgon bitti. Jag har lite andra idéer... kanske ta ett senare tåg. Vi får se hur kroppen känns i morgon.
Lite fler diplom och medaljer att pryda tvättstugan/klädkammaren med. :) Vasaloppet kan det där med medaljer och diplom. Snyggt och proffsigt.
Jag vann över maken med 2 sekunder... spurt... ändå var vi väldigt långsamma då man tittar i resultatlistan.
