 |
| Kristinaloppet i Norberg 12-02-11 |
Nu har jag landat i soffan, fått mig en öl efter att ha tagit ett långt, varmt bad. :) Konstigt nog känner jag ingenting i kroppen, men det kanske kommer i morgon.
Vad ska man säga om Kristinaloppet då? Det kanske är svårt för mig att säga, eftersom jag har inte har någonting att jämföra med. Det är första gången någonsin jag åker 3 mil skidor och det är första gången jag åker ett skidlopp överhuvudtaget.
Innan start var jag så jäkla nervös! Starten gick och första 15-20 minuterna var jättesega, eftersom jag nästan stod längst bak i startgruppen och hade många framför mig och det gick otroligt sakta första sträckan. Ovana åkare låg i snabba ledet och många åkte brett och med stavarna rätt ut, så det var omöjligt att åka om. Då vi varit igång 20 minuter, trodde jag att jag missat några nedräkningslappar - och blev förvånad då första kom, som deklarerade 29 km kvar! What?! Insåg redan då att det inte gick att räkna med någon jättebra tid.
Sedan lossnade det lite i trängseln, jag kunde åka lite snabbare och hade världens bästa glid (tack pappa!), så jag gled om de flesta i backarna. Fästet var också bra och där får jag väl tacka mig själv som vallat med 6 st lager blå extra - som var perfekt för dagens -4 grader.
Kilometerna tickade ned och då vi åkt 7 km dök första "depåstoppet" upp. Jag drack blåbärssoppa och energidryck. Var redan då ganska trött, men det var nog mycket som satt i huvudet också, eftersom man visste att det var 2,3 mil kvar. Passade på att byta från mössa till pannband, då jag var riktigt varm. Midjeväskan är perfekt för lite extrasaker som man behöver ha med.
Sedan började det gå lite lättare. Då det tickat ned till 20 km kvar kändes det rätt bra - även om jag hade väldigt dålig tid p g a den sega starten. Insåg att det nog inte skulle gå att åka på 3 timmar. Därefter åkte vi ut på en is, som var väldigt platt och bra - det kändes roligt och jag började tänka att jag nog skulle fixa det! Lite medvind och solsken hade jag dessutom.
Nästa depåstopp och mellantid kom då det var 17 km kvar. Då hade jag varit igång 1½ timme och alltså åkt 1,3 mil. Tog en kopp blåbärssoppa och gav mig iväg snabbt. Spåret vände åt ett annat håll och det blev slitigt, iskallt och motvind. Man tog ut sig riktigt mycket, redan innan backarna from hell dök upp. Jeeeesus! Först uppförsbackar som gick ända upp till himlen och sedan grymma nedförsbackar. Där fick man försöka tänka positiva tankar och ta hjälp av lite plogning ned. Tack och lov att det stod mycket folk efter spåret och ropade på klingande dalmål "Heja heja, kämpa kämpa".
Sista 5-6 kilometerna var riktigt jobbiga. Hade ingen ork alls att ta i något efter det backiga partiet, bitvis kändes det som om jag gick på skidpromenad. Sista 2 kilometerna var jag så grymt trött att det kändes som om jag skulle ramla ihop. Jag vet faktiskt inte hur jag tog mig i mål, men då jag såg att målet närmade sig, kändes det så jäkla bra. Jag fick min medalj och jag fixade det! Trots få skidmil i benen den här säsongen och en segdragen förkylning senaste 2 veckorna, som gjort att jag fått ofrivillig träningsvila.
Maken stod och väntade i mål och tog lite foton. Supersnällt av honom att kliva upp med mig kl 05.30 i morse, köra till Norberg t o r (30 mil) och stå och frysa i 3½ timme - för att jag skulle få genomföra en av mina drömmar. ♥
Nu är 25% av Tjejklassikern gjord och jag sitter här i soffan med laptopen i knät och medaljen runt halsen. :) Tiden blev 3:16:11, vilket jag är nöjd med - även om jag gärna skulle ha velat åkt på 3 timmar.
Uppdaterat med matchningen nagellack/medalj - hej Libby! :) Hur kunde jag glömma?