måndag 1 oktober 2012

Lidingö Tjejlopp

1. Nervös innan start. 2. Mååål! 3. Några hundra meter kvar till mål. Lera, lera. 4. Jag och Ulle strax innan start. 4. Jag och Annika. 5. Mina stackars skor. 

Nu har jag landat hemma i soffan, efter gårdagens joggingtur på Lidingö. Det känns bra i dag, det känns lite i ljumskar, rygg och ben... men det ska det väl göra.

Gårdagen då? Ja... vi kom till Lidingö väldigt tidigt. Åkte från Gävle vid 9.00, då jag inte alls visste hur mycket köer det skulle vara. Vi kom fram ganska tidigt faktiskt och parkerade redan vid 11.30 vid tältet där man skulle hämta nummerlappen. Därifrån var det en bit att gå till själva starten, så vi bestämde oss för att gå dit och vara på plats i god tid. Då vi kom fram insåg vi att vi inte hade några pengar att köpa mat för, att det inte fanns någon bankomat eller liknande och att den banan, godispåse och Ramlösa jag tagit med, låg kvar i bilen. Dessutom var jag supernervös (som vanligt inför varje lopp) och blödde som en tok, värsta dagen i månaden - alltså inte alls laddad för att springa 1 mil. Drömde mig hem till soffan i stället... men men...

Väl på plats upptäckte jag att det faktiskt fanns ett mattält där man kunde betala med kort... så gissa om jag blev lycklig då jag kunde köpa mig en buffé med ljummen läsk för 85:-. Det skulle kännas lite klent att ge sig ut i milspåret på eftermiddagen, med bara frukost i magen. 

Ungefär vid den tidpunkten fick jag mess från pigga, glada Annika med bloggen Strongday, som var på plats vid starten tillsammans med sin mamma och gärna ville säga hej. Självklart! Supertrevligt att ses och vi fick peppa varandra lite inför starten. De startade 40 minuter före mig. 

Sedan hörde jag några ropa "Camilla" och vi såg Ulrika med make. Trevligt! Ulrika och jag är också bloggvänner/nätvänner och sågs som hastigast vid Vansbro Tjejsim. Hon skulle också avsluta sin tjejklassiker med att springa i går. Det kändes väldigt trevligt och tryggt med henne vid min sida. Skakiga och på samma nivå joggingmässigt, ställde oss redo för start vid kl 14.10. De körde lite uppvärmning och sedan gick startskottet 14.20. Som vanligt då man får sticka iväg, lättar nervositeten mycket och det känns mer roligt än hemskt att vara på väg. :)

Jag har ju tjatat så mycket här på bloggen om hur mycket jag hatar att springa och att jag verkligen sett fram emot den här avslutande joggingen, för att sedan få lägga springskorna på hyllan för alltid... men nej, det var ju inte så hemskt! Lidingö Tjejlopp var riktigt mysigt ju! Vilken folkfest... Det stod små "band" som spelade musik lite här och där under slingan. Då man tagit sig upp för den ökända och välkända Abborbacken stod det en gospelkör och spelade peppande musik och det kändes som att man flög upp den sista biten upp för hemskbacken. Det roligaste var att det kändes som att jag verkligen hade ork och glädje att springa i går. Det tråkigaste var ju att mina ben började protestera, redan efter 3-4 km. Jag sprang den mesta delen av raksträckorna och gick upp för backarna. Efter ett tag började det verkligen göra ont-ont i benhinnorna och jag kunde inte springa nedför heller. De sista 2 km då jag ville springa, spurta och ge allt jag hade kvar in till mål - då jäklades benhinnorna med mig ordentligt. Jag försökte tänka bort smärtan och att landa så mjukt som möjligt.

I stället för att känna mig lycklig över att aldrig någonsin mer behöva springa, började jag fundera på att kontakta sjukgymnast för att se om man kan göra något åt det onda. 

Slingan vi sprang var löjligt lerig vid start och mål.  Jag trodde inte att det fanns något hopp för mina skors fortsatta överlevnad, men har nu fräschat till dem ganska bra. Naturen var så himla mysig och omväxlande... ibland sprang vi i riktig trollskog, ibland vid små båthamnar och vatten. Ibland över ängar och slingrande stigar. Backigt var det ju, men inte övermäktigt backigt. 

Jag hade ju även lyckats glömma min hållare för iPhone i bilen och min träningsklocka hemma. Jag fick lämna mobilen hos maken vid start, då jag inte ville ha den skumpandes i fickan under loppet. Hade alltså ingen koll alls på vilken tid jag hade... hade jag vetat att jag var så nära gränsen att klara det under 1 timme och 15 minuter, hade jag nog gett ännu mer för att fixa det. Nu blev sluttiden 1 timme och 17 minuter (7.46 min/km) vilket jag var nöjd med vid målgång. Lite trist att springa utan musik... jag som laddat hem nya låtar och gjort en lista speciellt för Lidingö Tjejlopp. 

Jag och maken på Clarion hotel Tapto.
Efter loppet åkte vi och checkade in på Clarion hotell Tapto alldeles vid Stadion, som vår granne hade fixat åt oss. 595:- fick vi betala för superiorrum med kvällsbuffé. Vi var mycket, mycket nöjda med boendet och det var hur skönt som helst att efter att ha duschat bort all lera och svett, bara få glida ner i hotellrestaurangen och hugga in på buffén, som hade allt man kunde begära... varmrätt, en massa olika sorters sallader... ost och kex... chokladpudding med grädde. 

Nu är min Tjejklassiker färdig... och för att sammanfatta den lite, kan jag ju bara säga till alla som funderar på att göra en egen - gör det! Detta har varit mitt roligaste träningsår någonsin (nu har jag ju inte så många seriösa träningsår bakom mig, men ändå...). Det roligaste loppet har varit cyklingen. Det lättaste har varit simningen. Det ondaste/mest skadade har varit löpningen och det mest pirriga var simningen. Snyggaste medaljen bjöd Lidingö på.

Något annat jobbigt är ju att man måste göra alla olika lopp inom ett år, annars får man börja om igen - vilket gjorde mig rädd för att eventuellt bli sjuk eller ordentligt skadad och tvingas bryta då man kanske har gjort 3 av 4 lopp. Fy så tungt i så fall... :(

Nu gjorde jag ju två skidlopp, vilket man ju inte behöver för att få göra en klassiker. Kristinaloppet eller Tjejvasan? Ja, jag rekommenderar nog Kristinaloppet. Banan var jobbigare där, helt klart... men det var så otroligt mycket mer folk på Tjejvasan, så det var svårare att åka i sin egen takt där och det kändes som att man hela tiden både höll på att åka in i folk och att folk höll på att åka in i mig. 

Sedan förstår jag inte varför jag hela tiden utgår från att jag ska komma sist och vara sämst i alla lopp. Det finns massor av andra motionärer som gör sånt här för att det är roligt och på alla möjliga nivåer. Till och med vid gårdagens löpning fick jag springa förbi folk... och det, mina vänner - det känns stort. :)

The end!

om någon orkade läsa ända hit? ;)


14 kommentarer:

  1. Fantastisk prestation! Det är många utmaningar du har klarat! Grattis! Tack för dina kommentarer som åkte rakt ut i rymden. Nu har de fångats in i en liten blogg som befinner sig på bebisstadiet.

    Vad händer härnäst, vilka nya utmaningar hägrar?

    SvaraRadera
  2. Jag orkar läsa:)Så himla kul att läsa om din upplevelse av Tjejklassikerresan. Nu är det full fart mot vinterns skidlopp i Mora:)
    Kram

    SvaraRadera
  3. Yeah! Härligt att läsa!! Grattis till din fina insats! Till hela Tjejklassikern! Och jag som är löparnörd blir så glad att höra att du tyckte att det var roligt att springa detta lopp! Då ska du se vad kul Tjejmilen är, ännu mer publikstöd och betydligt behagligare bana! Så gott att ta en hotellnatt på det, så gjorde vi förra året men i år vände vi kosan hemåt då det fanns kompisar som kunde köra. Grattiskram!

    SvaraRadera
  4. Grattis till en enastående prestation! Jag är jätteimpad av dig, skulle aldrig fixa något sådant själv tror jag. Kram, kram!

    SvaraRadera
  5. Jag orkade. Ett roligt inlägg som gör läsaren glad.

    SvaraRadera
  6. Härlig läsning- jag slukade varje ord :)
    Kram

    SvaraRadera
  7. Varmt grattis till din fantastiska prestation !! Du är bäst! Kram!

    SvaraRadera
  8. Fliselin: Tack, tack! :) Så bra att kommentarerna hittade fram till slut. :)
    Ja, men visst - nya utmaningar väntar. 2013 ska jag åka Kortvasan och Stafettvasan med jobbet (landstinget bjuder). Sedan ska jag cykla Siljan runt med maken hade vi tänkt och avsluta med Tjejmilen. :D
    Själv då?

    Ulrika: Så bra. :) Ja, men visst... 140 dagar kvar någonting... känns långt. :/
    Se you in Mora! :) Kram!

    Librarybeth: Ha ha... ja, tänk att jag tyckte att det var så roligt att lubba runt där i skogen, halt och lytt... men nu har jag sökt hjälp för mina ben och nästa år ska jag springa som aldrig förut. :)
    Tack för din fina support! :)
    Kram!

    Yvonne: Tack vännen! :) Klart du skulle! :) Kan jag, kan alla. Kramar!

    Linda/Candygirl: Åh, tack! :)

    Nina: Ha ha... tack! :) Blir du mer taggad eller rädd? Hi hi... ;D
    Kram!

    Josse: Tack, tack, tack! :D
    Kram!

    SvaraRadera
  9. Shit vad bra du är! Men om du nu tyckte det var så himla mysigt att springa så tänk på hur mysigt det kunde vara nästa vår med Göteborgsvarvet... och en räkmacka med en kul bloggkompis ;-)
    Kram och var stolt över din klassiker!!!

    SvaraRadera
  10. Oj nu blev ju nästan jag sugen på att ställa upp så mysigt som det låter på din beskrivning! :)

    Häftigt Camilla, är så imponerad av dig! Stor kram!

    SvaraRadera
  11. Waow, bra kämpat! Härligt att bo på hotell sen :)
    Kram.

    SvaraRadera
  12. Jeanette: Ha ha ha... nja, från 1 mil till 2,1 är det ganska långt - men jag tackar ännu en gång för inbjudan och man ska ju aldrig säga aldrig. ;)
    Kram och tack! Jag är´t! :)

    Omentjej: Åh, klart du ska! :D
    Tack snälla, det är inte så svårt/farligt som det kanske låter. :) Kram!

    Marialivet: Taaack! Japp, det kändes riktigt fint att lyxa med hotell efteråt. :) Kram!

    SvaraRadera
  13. Vilken härlig dag med loppet och sen checka in på hotell m maken. Du kämpade jättebra, hoppas du får ordning på benhinnorna till nästa säsong.

    Kram

    SvaraRadera
  14. Malin: Tack! Jaaa, jättehärligt och nästa säsong ska mina benhinnor vara mer samarbetsvilliga. :D
    Kram!

    SvaraRadera