Nu var det länge sedan jag bloggade sist, men jag vet att
Sussi vill att jag bloggar, så jag ska göra ett försök.
Min pappa har senaste året blivit sämre och sämre. Till slut fungerade det inte hemma, ens med full hemtjänst. Han hamnade på korttidsboende och slutligen på demensboende den 6 september.
Jag och hans särbo höll på för fullt med att köra dit möbler från hans hus och när vi satt utanför dörren i eftermiddagssolen och drack kaffe, frågade hon om inte jag tänkt på att ta över huset.
Jag hade faktiskt inte haft en tanke på det, eftersom vi trivs så bra i Furuvik... men tog ändå med mig frågan hem till mannen min.
... och där är vi nu... för att göra en lång historia kort.
De här två bilderna är från i dag, då jag tog långlunch och åkte på möte med elektrikern. De har nu hållit på i 3 dagar med totalrust av huset och det är fantastiskt hur de jobbar på! Så roligt att åka och titta hur långt de hunnit och vad de gjort om dagarna.
Så här såg det ut i måndags då jag hade ledig dag och ungdomarna kom och fikade på dagen. Då hade de inte börjat riva än.
I helgen kom första snön. Så fint! Vi tillbringar i stort sett all ledig tid antingen i huset, där jag t ex åkt massor av vändor till återvinningen med allt som pappa samlat på sig under de 25 år han bott i huset.
Vi växlar detta med att åka runt bland kakel/badrumsaffärer, IKEA och beställa kök, träffar med snickaren m m. Det är SÅ mycket beslut som skall tas och grejor som ska ordnas med.
Det här var i slutet av sommaren och vi hade börjat tänka tanken på att ta över, men hade nog inte riktigt bestämt oss än.
Mannen och bonussonen har grävt i timmar för att få en bra plats att ställa SPA-badet på. Båda bonusbarnen tycker att det är jätteroligt att vi flyttar.
... annars är det mest grundmålning och målning av ny panel till garagedelen som gäller för maken målare.
Och jo - vi har sålt vårt parhus i Furuvik, det gick snabbt (tack och lov). Så den 31 januari får nya ägare flytta in i det och vi blir Stigslundsbor på heltid.
Det känns bara mer och mer rätt och trots att det är jäkligt jobbigt emellanåt, så känns det fint. Pappa blev väldigt glad då vi skulle ta över huset och inte sälja det, det blir närmare till jobbet, nära (gångavstånd) till skidspår/elljusspår, ingen hyra, vi rår oss själva, inga grannar som dundrar i golvet när barnen springer o s v. Är lite less på Riksbyggen också, tycker att de kan vara lite osmidiga när man har önskemål om sin bostadsrätt, nu senast angående vår kattlucka. Det ska bli jätteskönt att få rå sig själv mer nu. ♥
Och - framför allt! Pappa har det jättebra och trivs väldigt bra på Vallongården. Det är dessutom mycket lugnare för oss anhöriga att han har mer tillsyn, man slipper stressen över att det kan ha hänt något hemma och han inte får hjälp snabbt.